Chapter Text
Ifall någon hade råkat se på, ur just rätt vinkel och vid just rätt ögonblick, så hade den sett en liten vit ljusglimt nånstans ovanför Saturnus. Ingen hade kunnat upptäcka den mörka kroppen falla mot jorden, ens om de vetat att titta. Några dagar senare steg den stilla ned genom atmosfären, ännu osedd.
Det var en kall och klar gryning där kroppen landade. Dagen innan hade det snöat, men sen var det vindstilla och blev kallt. Skogen var alldeles tyst under sitt tjocka täcke. Gnisslet av ett ensamt stavpar och fraset av skidor slingrade sig längs ett spår, där en tidig löpare var ute på morgonens dubbelmil. Hennes blonda hästsvans slog mot nacken i varje stavtag.
Adora Gråsk hade kommit ungefär en tredjedel av sitt varv när det var dags för kissepaus. Det var ingen i närheten, ingen annan än hon åkte så långt in i skogen så tidigt på dagen, men av princip så hukade hon sig ändå bakom en gran.
Tallkronornas underreden glimrade i den bleka morgonsolen. En ensam kråka kraxade. Såhär så kunde hon glömma världen, glömma allt som utom kyla och vitt eller sina egna musklers sega styrka och skidorna och stavarna.
Ett högt pysande ljöd nånstans i närheten. Det lät som en buss som hukade sig för att släppa ombord passagerare. Ljudet följdes av en mild ton. Adoras ögonbryn knöt sig förbryllat, och hon vände huvudet i ljudets riktning. Framför hennes ögon kanske 20 meter bort mellan träden gled en liten bit av världen åt siden. En kolsvart ruta blev hängande i luften.
Hon hann inte göra annat än stirra förrän någon (något?) tumlade ut genom öppningen. Hon uppfattade en ljust rödbrun färg och en vagt kroppsformad skepnad, men den föll ner bakom nästa gran och försvann.
Nånting uråldrigt inom henne tvingade henne sitta alldeles blickstilla, medan hon blinkade hårt och försökte begripa vad det var hon såg. Den mörka rutan var en lite sned rektangel ställd på kortsidan, och den var fortfarande där. Mot den snöiga omgivningen var den alldeles svart som en intighet. Innan hon återfått fattningen, hördes ett groteskt ljud från bakom granen. Det lät som nån som kräktes, och Adora ryckte till så att hon föll baklänges på rumpan i sin egen gulsnö. Hon slog ut med armarna när hon föll, och vispade till granen intill sig. Hon blev halft täckt av snön som rasade från grenarna.
I tystnaden så hördes det gutturala ljudet igen följt av ett betryggande mänskligt, och kanske lite ynkligt, hostande. Sedan inget mer. Adora satt stelfrusen av skräck. Tystnaden var fruktansvärd, och det svarta hålet i luften bestod.
I tystnaden började skräcken sätta sig i henne på allvar. Världen var alldeles för skarp. Blodet rusade i öronen, så högt att hon undrade om hon ens skulle höra ifall nånting närmade sig. Paniken var ett babblande längs ryggraden, på väg upp i hjärnan och att driva henne till att pulsa iväg planlöst genom skogen. Jag behöver inte oroa mig för piss på skidstället i alla fall, tänkte hon och ville plötsligt skratta. Jag måste ha blivit galen, eller så drömmer jag, väl?
Inga fler ljud hördes. Inga fasansfulla mång-beklodda och mång-käftade varesel kom krälande ur ögonvrån eller dök frustande upp bakom hennes huvud. Världen bestod oförändrad i sin påtaglighet, förutom den drömlika overkligheten. I det glasaktigt förlängda ögonblicket mellan panik och kontroll resonerade Adora med sig själv.
Det finns tre alternativ: jag drömmer, eller så är jag galen, eller så är det verklighet.
I fall ett, så 1) kan ingenting här skada mig, så jag kan göra vad som helst och behöver inte vara rädd, samt 2) drömmen skulle börjat förlora sin logik, och jag skulle vakna nu och tända lampan. Jag vaknar inte, och världen beter sig fortfarande mer eller mindre logiskt, ergo är det sannolikt inte en dröm.
I fall två, så skulle jag inte kunna avgöra skillnaden mellan verkligt och inbillat, utan måste bete mig som att det är verkligt. Ifall det är verkligt så är det obegripligt, och jag kan lika gärna bete mig obegripligt med.
Dessutom började hon bli kall, och ville komma bort ur sitt eget piss.
“Hallå-å?” ropade hon försiktigt till den tysta skogen. Någonstans så slog en kråka med vingarna och kraxade skrovligt till svar.
Långsamt och försiktigt så ställde sig Adora upp igen. Hon kände inte riktigt skärpan i den kalla snön genom adrenalinet, men hon rös när hon borstade bort det värsta från sina bara lår och skidtightsen.
När fortfarande ingenting förändrats, så började Adora röra sig mot den mörka öppningen. Hon tog varje steg för sig, stannade och lyssnade mellan varje. Hon höll ögonen på punkten där skepnaden försvunnit ur sikte. När fortfarande ingenting hände och hon bara kommit några meter närmare så stod hon inte ut längre, och klev djärvt fram genom snön. Efter ett par ögonblick så möttes hon av en syn hon inte hade kunnat förbereda sig på.
Där låg vad hon omedelbart uppfattade som en ung kvinna, kanske omkring hennes egen ålder. Hon låg i framstupa sidoläge, orörlig utom stigandet och fallandet av sin andning. Orange-gråa fläckar i snön visade var hon kräkts- Adora var lättad att den andra kvinnan inte låg medvetslös med ansiktet i sin egen spya.
Trots att hon låg utslagen i snön, så var hennes ansikte stilla och avslappnat. Adora stod fixerad och studerade henne. Hennes knivskarpa käklinje, den lilla kurvan av hennes nätta näsa och bågen av hennes hals och axel, hennes korta, tjocka hår och -
Världen blev till kristall igen när hon tog in den medvetslösa kvinnans stora, spetsiga, fluffiga öron. De satt på sidan av huvudet, som Adoras egna, men gav ändå ett omisskännligt kattlikt intryck. Det var som att ett filter fallit från hennes ögon, när hennes hjärna begrep att den korta, våtslickade ljusbruna pälsen och svansen mörk som hennes hår, var verkliga och inte synvillor att sortera bort. Ljusa ränder på tvärs över armarna och ryggen. Beniga händer och fötter, med löfte om en oemotståndlig greppkraft. Längst ut på fingrarna och tårna syntes svarta, tjocka, vassa flisor som hon visste var klor, inte naglar. En omänskligt vass hörntand glipade fram över underläppen.
Med ett ryck mindes hon den mörka öppningen till ingenting, och blev medveten om att hon vänt ryggen mot den. Skräcken vällde upp igen, och med en viljeansträngning så vred hon sig försiktigt 90 grader så hon kunde vrida på huvudet och se rutan igen. Hon tittade från rutan, till den medvetslösa ... (kattflickan, tillhandahöll hennes undermedvetna maniskt. Hon gjorde sitt bästa för att ignorera det) ... och tillbaka till rutan. Hon kan inte titta på båda hoten samtidigt, men hon kan åtminstone undvika att ha ryggen mot någon av dem.
Öppningen var tom och orörlig. Hon kunde nu se linjerna av regelbundna former i dunklet därinne, och små blinkande ljuspunkter. Hennes hjärna ville sortera det som datorutrustning av något slag. Med en blick för att bekräfta att kattflickan (tills vidare, gav hon efter till den insisterande maniska rösten) fortfarande låg kvar orörlig, så klev hon sakta fram i sidled mot öppningen genom den djupa snön.
När hon var någon meter ifrån så hände något märkligt. Luften runt öppningen förvrängdes och kröktes på ett obeskrivbart sätt som fick hennes ögon att korsas, och efter ytterligare ett steg så tog förvrängningen form. En milt glittrande mörk tredimensionell form, formad som en vattendroppe och ungefär så stor som en folkabuss ställd på bakluckan. Den var slät och rundad, och satt onaturligt lätt ovanpå snön. Någon som aldrig sett en mänsklig rymdkapsel hade kunnat tro att det var en sådan. Utomjording, skrek det i Adoras medvetande. Utomjording! Rymdskepp!! R Y M D S K E P P ! ! !
Nyfikenhet och fasa bekrigade varandra i ett velande ögonblick, men nyfikenheten etablerade snabbt dominans. Med en sista blick bakåt så bekräftade hon återigen att utomjordingen låg kvar. Det var en stor lättnad att ha något annat än “kattflicka” att sortera främlingen som. Hon måste frysa, tänkte Adora och hade någon tittat på hade den sett oro passera över hennes anlete. Hon stålsatte sig, och tog det sista steget fram.
Öppningen var ganska högt upp, så hon precis kunde se över kanten in i den främmande farkosten. Försiktigt så att hon inte rörde den, så kikade hon in.
Utrymmet inuti var trångt. Det första som slog henne medans hennes ögon vande sig var lukten, en lätt illamåendeframkallande blandning av sötaktigt antiseptisk och ozon. Väggarna täcktes av en kaotisk explosion av oräkneliga ateraljer med funktioner hon inte ens skulle kunna börja att gissa. Där var svällande massor av kablage, skärmar, paneler med spakar och knappar, tangentbord av varierande form och komplexitet och luckor till skåp och fack. Ett jämt surrande av datorernas fläktar var det enda som hördes.
Längst ned, liggande vågrätt, så var vad som hade kunnat vara en sarkofag. Locket stod vidöppet, delat längs mitten och uppfläkt på gångjärn längs långsidorna. I dunklet inne i farkosten så kunde hon se vad som såg ut som remmar till nån slags sele eller harnesk ligga över den ena halvan, och den glansiga ytan av en vätska eller gel inuti.
Hon gissade att det var därifrån som den söta antiseptiska lukten kom. “Ja jävlar,” mumlade hon åt sig själv.
Hon tog ett steg tillbaka, blinkande. Hon vände sig om mot utomjordingen. Sen skrattade hon, förvånat. Skräcken hade förbytts mot förundrad eufori. Hon höll upp sin hand framför sitt ansikte, knöt näven och slappnade av igen. “Detta är min hand,” sa hon till sig själv. “Jag kan röra den. Blodet pulserar i den.” Hon kisar upp mot ljuset ett ögonblick. “Solen står ännu inte högt på himlen. Jag Adora Gråsk, träffar idag en utomjording...!”
Det var saker hon skulle göra idag, men de verkade inte så viktiga längre. Vad spelar tentor och räkningar för roll när man har hittat en livs levande rymdvarelse? Adora tittade ner på densamma, igen drogs blicken till hennes ansikte och hon blev stående. Hennes mörka läppar lämnade en liten glipa, och i tystnaden kunde Adora höra hennes andning som världens absolut minsta snarkningar. Hur ser hennes ögon ut? Hennes leende?
En annan tanke slog henne, om omärkta helikoptrar och mörkt klädda män med hörselsnäckor och uniformer utan insignier. Såna som föds med censurtejp över namnet. Rymdvarelsen såg så liten ut, nästan utmärglad. Hennes svans låg alldeles lealös ned längs benen. En rysning gick genom Adora, och hon blev åter varse hur kallt det är. Fan heller , bestämde hon sig.
I sin lilla ryggsäck så hade hon bara sin tunna röda sportjacka med klubbmärket, en tjock röd-vit-blå yllemössa som det stod NORGE TROMSØ på runtom mitten och ett par slitna svarta tumvantar, förutom lite snacks och en energidryck. Bära eller brista, så fick det duga. Hon var inte längre rädd, nu när hon föresatt sig sin uppgift. Den andre var inte längre ett potentiallt monster för henne utan en främling som behövde hjälp.
Hon började med att försiktigt peta främlingen på armen, och sen igen lite hårdare. “Hej,” provade hon men fick inte så mycket som ett ryck i ett öra till svar.
Med stigande målmedvetenhet så satte hon kattkvinnan upp, och trädde hennes armar i den tunna jackan. Adora höll sin blick under strikt kontroll för att inte vandra nedåt hennes framsida; istället stirrade hon på de mörka läpparna. Hon hummade en tonlös melodi för sig själv för att distrahera sig när hon kände ansiktet hetta till. Utom pälsen var hon naken sånär på ett på en tättsittande boxerliknande underklädesunderdel – inte olik vad Adora själv hade på sig under tightsen.
Det var en lättnad att känna att trots att hennes päls var fuktig var huden därunder fortfarande varm. Om hon har ett osynligt rymdskepp (nödkapsel?) så kan hon ha nästan vilka förmågor som helst, varför inte nåt sätt att hålla sig varm oavsett omgivning? (Varför skulle jag då lägga mig i, frågade sig Adora ofrivilligt. Hon låtsades att det var för att försäkra sig om att vad för civilisation främlingen än kom ifrån, så skulle inte deras första intryck av människor vara att vi är som såna som lämnar främlingar att frysa ihjäl i skogen – och inte för att hon undrade om kattkvinnan hade vackra ögon.)
Med jackan om överkroppen, vantarna på händerna och mössan nedragen över öronen så den höll sig på plats så såg främlingen lite mindre ynklig ut – om än lite löjlig, med hur bullig mössan blev. Adora lutade henne mot sig, och tog ett par ögonblick att sätta i sig några munfullar energidryck. Hon övervägde att försöka truga i främlingen lite med, men det verkade riskabelt så hon avstod.
Främlingen vägde inte mycket som människa sett och Adoras kropp var en noga underhållen maskin, men det var ändå över en halvmil hem. Adora lyfte henne över axlarna i ett brandmansgrepp, och stegade beslutsamt iväg tillbaka till spåret och sina skidor.
De var lite bökiga att få på sig, och det var obekvämt att åka sen, och vad hon skulle göra om hon mötte nån vågade hon inte ens tänka på. Just denna morgon så hade hon tur, och ingen låg i spåret efter henne.
Kattkvinnans hud hade känts het mot Adoras händer när hon började bära, men vid det laget att hon snart var hemma kändes hon betydligt mer nedkyld. Det gick rysningar genom den smala kroppen. Vid ett tillfälle hade hon ryckt till och starka muskler rörde sig under pälsen, tryckt tätt mot Adoras axlar och rygg. Adora trodde i ett ögonblick att hon vaknat och skulle slita henne i stycken. Det skedde inte, utan hon blev lealös igen nästan genast. När Adora tittade åt sidan, såg hon en vagt bekymrad min blekna bort till stillhet i det sovande ansiktet.
När hon kom hem till sin lilla stuga i utkanten av samhället, så var hon genomsvettig och betydligt mer än motionerad. Kärringkånk som träningsform , tänkte hon och blinkade bort svetten ur ögonen. Hon bar in kattkvinnan direkt till gästrummet; där var bäddat fast ingen sovit där på flera månader. Den furubeklädda lilla kammaren luktade damm och gammalt ylle, hon skämdes lite för att inte ha städat. Tanken kändes så normal att hon måste le åt sig själv. “Så ska vi se om vi kan få dig varm igen,” hummande Adora medans hon bonade in sin nedkylda gäst under täcke och filtar. Sen gick hon ut för att ta av sig pjäxorna och fylla en värmeflaska.
Det är ett vaggande och luft som rör sig mot svansen och benen. Mindre än en timme har gått. Öronen känns lite ihopklämda, men varma. Ett hjärta slår lugnt och stadigt intill hennes huvud. Det är något varmt under henne. Det är så svårt att inte glida ner under ytan igen. En ny lukt, inte obehaglig. Lukten är från kroppen under henne. En kropp som bär henne.
Kommer jag att dö nu?
Det känns inte som att hon kommer att dö – mot allas förväntan. Hon har inte ont någonstans annat än överallt efter stasiskapseln, men det var väntat med utrustning i så dåligt skick och en så hastig försänkning. Inga krossade leder eller brutna ben, inga blödande sår. När hon reflexivt spänner händerna och fötterna känner hon sina klor röra sig som de ska. Det enda som begränsar är händerna som håller henne på plats över axlarna som bär henne. Greppet är fast men inte hårt. Hon är bara mycket knappt över gränsen till vid medvetande, och har ingen kapacitet att ifrågasätta att hon känner sig trygg.
Med en ansträngning glipar hon på ena ögat för att få se vad det är för slags varelse som hittat henne. Nån slags panprimat, konstaterar hon och låter sig falla tillbaka in i mörkret. Snett underifrån kunde hon se halva dess ansikte. Gråblå små irisar och stora vitor, ingen päls, såna små menlösa öron som Kjell och Lonny. Skulle kunna varit samma sort som dem, utom att ögonen såg mindre ut. Det öra hon kunde se var rödaktigt, antagligen från kölden. Blek hy och rosiga kinder. Rågblont hår i en hög hästsvans. Blicken fäst framåt, lika säker och beslutsamt metodisk som kroppens rörelser. Hon kan få äta upp mig när hon vill, var den sista deliriska tanken som hade ord till innan hon var tillbaka nere under ytan.